Lars Pirak 1932-2008

Om inte Lars Piraks föräldrar hade förlorat större delen av sin renhjord under de katastrofala nödåren 1937 och 1938,hade kanske omständigheterna skapat en av våra stora och mest mångsidiga konstnärer.

"Vi hade det rätt så fattigt under min uppväxt utan att direkt lida av nöd, säger Lars som föddes 1932. Som mest hade jag själv ett femtiotal renar och det kan man inte leva på. Jag fick ta plats som rendräng och jobba i skogen och flottningen i stället." 
Detta Säger Lars i en intervju om honom med Palle Abbing för Marknadsbyrån Tendens i Norr AB, texten ovan och den följande text jag nu kommer skriva är baserad på den interviun och fakta som de producerat 1990.

Lars föddes i Luovvaluokta, en samling gårdar i dalgången söder om kvikkjokk.
Han kunde inte många ord svenska förrän i tolvårsåldern och kände många år tveksamhet och överdriven respekt inför både tal och skrift på svenska.
Detta till trots var Lars Pirak en man som talade mycket eftertänksamt men alltid välformulerat, mycket måleriskt och alltid färgat av hans varma humor.
Lars var en man som hade en otrolig inlevelse och berättarröst, När han väl började tala var han mångordig och målande. Hans skara av lyssnande satt många gånger i andakt inför den normalt tystlåtne Lars.

Lars hade det konstnärliga i blodet. Lars Paulus Pirak var en morbror och en mycket berömd slöjdare på sin tid.
Spanska sjukan ryckte bort honom alldeles för tidigt 1921.
En annan morbror, Olof Pirak var också mycket duktig slöjdare.
Men Lars som bar sin mammas efternamn, tackade mest Johan Pavval för sina grundläggande lärdomar. Han var den tidens mest namnkunniga slöjdare, men också stor renägare.
Lars var dräng hos honom i många år.
Han lärde sig mycket av Johan, men ändå på sätt och vis var det ändå ett släktarv då Johan Pavval en gång lärt av Lars Paulus Pirak.
Hos Johan lärde sig Lars att slöjda vackert snidade trugor till skidstavar med inlägg av horn, graverade med flätmönster. De stavarna använde endast vid högtider, marknader och bröllop.

Lars lärde sig bygga båtar och ackjor, att slöjda vardagens bruksföremål, skålar, mjölkstävor - som heter nahppi på samiska - knivar och även selar till körrenarna.
Alla samiska bruksföremål är vackra, men sannolikt är nog nahppin det vackraste bruksföremålet bland alla naturolk i världen!

Inte undra på att Lars valde att göra en nahppi när han deltog i sin första slöjdtävling!
Dessutom hade han en smörask och en liten koltkniv - en kniv som bars i samens rymliga jacka - kolten.
Detta var 1951 och Lars fick första pris, 500 kronor. En liten förmögenhet på den tiden!  fortsättning följer.........

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0